Per Ols Per Erik gick I grna lunden
Och trar, runno p hans bleka kind,
Och mnen sken s blank p himlarunden
Och blana dallrade I stanvind.
Per Ols Per Erik satte sej p hllen
Och hrde upp skogens sorgesus,
Och det var hst och det var sent p kvllen
Och vnligt lyste alla stjrnors ljus.
Han bar en sorgesorg I tankar sina,
Han skulle drnka sej I Vaina sj,
Fr de va slut m han och Mattssons Mina
S nu var bst att bikta sej och d.
Per Ols Per Erik gick till Vainastranden
Me fickan full av spik skrot sten,
Och sv och nckros gungade kring landen
I vgor, vita uti mnens sken.
Per Ols Per Erik tog ett hopp I kvllen,
S vattnet sprutade I silverglans
Och sknkarna stog rakt mot himlapellen
vassen vaggade I bljedans.
Men de va lngesen d detta hnde,
Och nu e Mina gift stinn rd.
Per Ols Per Erik nog I graven vnde,
Om han fick skda den, som vart hans dd.
Och han har bst I alla fall I mullen,
S tnker Mina och s tycker jag.
Han sover sorgls under ogrskullen,
Och